Hoppa, hopppa, hoppa!! Det ringer i mina öron, jag hör bara: Hoppa, hoppa, hoppa!! Men gör det då – Fegis! Då kastar jag mig ut. Jag hör bara vinden susa i mina öron och det känns som en evighet innan jag når vattnet. Jag stod på en hög bro, men nu rusar blodet och jag ner. Jag känner det jag har önskat. Flygande frihet. Rasande fort. En svävande ängel. Jag hinner tänka på förvånansvärt mycket. Jag tänker på min mamma, man pappa och min syster. Vad ska de säga och känna om det här? Kommer de att sakna mig? Kommer de sörja? När kommer de att fä reda på det? Det är många frågor så här i slutet. Nu händer det som jag så länge har velat göra. Varför väntade jag så länge? En plågad själ får vad den vill ha. Konstigt nog så tar jag ett djupt andetag precis innan jag når vattnet. Varför skulle det andetaget behövas? När hela huvudet är dränkt i vatten så känner jag hur jag dras upp igen. Som om alla mina vänner hängde, en efter en, ner från bron och högg tag i mina fötter. Men det är ju bara gummisnodden som gör sitt jobb, och tur är väl det. Annars hade det hela slutat alldeles för tragiskt.