När jag bodde nära havet, så var min favoritplats bland klipporna bara en liten promenad från huset. När jag rastade hunden så gick jag ofta dit. Men hunden var inte så road av att bara sitta still och filosofera. Hon ville mycket hellre springa efter rådjur, om hon fick. Men det fick hon inte, så i stället drog hon i väg mig på raska promenader. När jag kunde så satte jag mig i lä på klipporna, tittade på fåglarna, båtarna och vågorna. Jag älskar att känna vinden och solen mot kinderna. Jag gick dit i alla väder utom snöstorm. Jag hoppas att alla någon gång i livet hittar en sådan plats. En plats som ingenting tar utan bara ger. Jag är lite ledsen över att jag inte kan åka tillbaka dit, till min klippa. Men också så glad och tacksam för alla gånger som jag gick dit. Där jag bor nu, finns ingen sådan plats för mig. Men det finns andra platser som jag tycker om. Den sista natten i huset vid havet, sov jag inte alls bra. Jag vände och vred mig i sängen. Så tidigt på morgonen, innan solen hade gått upp, så klädde jag på mig och gick ut till min klippa. Jag hade inte tagit en nog varm jacka, så jag frös lite. Men att sitta där och se hur solen gick upp över havet, fyllde hela mig med värme. Solen kom med en sådan kraft och ett sådant ljus som fyllde hela min själ. Tårarna började rinna nedför mina kinder. Jag satt där länge. Tyst och beundrande. Sen ringde mobilen, de sa att vi skulle slänga i oss lite frukost innan vi skulle börja packa flyttbilen. Livet rullade vidare. Men jag kommer alltid komma ihåg min klippa och den soluppgången.