I största delen av mitt vuxna liv så har jag fått kämpa med jobbiga självmordstankar. Självmord som den enda och sista utväg från ett mentalt mående som gjort mig ett rent helvete. Jag har varit i de mörkaste av djup på soliga dagar. Jag har längtat efter lugn och ro i min själ, bara en paus, en semester från allt. Att vara sjukpensionär kan ses från andra att vara precis det, en semester. Men då räknar folk med att man är frisk och inte lider av en autoimmun sjukdom. Jag har isolerat mig själv, för att inte vara en börda för någon. Men det har bara gjort allt ännu värre. 

Men nu mår jag bättre. Det känns nästan för bra för att vara sant. Efter jag har gått igenom gamla trauman så har jag gjort framsteg i terapin. Jag känner mig inte längre lika ensam och jag försöker verkligen att tacka ja till samvaro där jag trivs. Och tacka nej till samvaro där jag inte trivs. Ibland måste man tacka nej, än hur mycket det gör ont i hjärtat att göra det. 

Så från att ha levt med katastroftankar dagligen, så sprids ett lugn i min själ. Ett nytt perspektiv, en ny vilja inombords och en vänligare inställning till mig själv. Visst har jag fel och brister, men det är det som gör mig mänsklig, precis som alla andra. Jag är inte bättre än någon annan, men jag är heller inte sämre än någon annan. Jag tror det kallas självacceptans. 

Så vad händer nu? Vad är det jag vill? Vad vill jag göra? Jo, jag börjar tänka på det vill jag uppleva innan jag dör. För numera finns det saker som jag vill göra innan jag dör. Man vet ju, som bekant, aldrig hur länge man har kvar på den här jorden. Så jag vill hellre göra det idag, istället för imorgon. Jag skulle vilja vara mer kreativ, ha en hund, resa mer till Storbritannien och jag vill ha ännu mer jul! Att få uppleva att bo tillsammans med någon man älskar hade också varit underbart att få uppleva innan jag dör. Det kanske är där som hunden kommer in i bilden?