Klockan är snart midnatt, regnet smattrar mot rutorna och jag är ensam. Ensam som en snöleopard. Jag lever mitt liv ensam, mitt bland alla människor. Jag tänker, därför är jag. Utöver det så är det bara ett tomt liv. Jag har så mycket kärlek att ge, men ingen att ge den till. Jag är ledsen, därför får jag medicin. Medicin som ska ta bort självmordstankar, medicin som ska ge mig energi, medicin som ska göra mig trött på kvällen, medicin som fungerar, och medicin som inte fungerar. Jag tror inte att medicin kan göra mig hel igen, jag är trasig och så väldigt trött. Vädret och den sena timmen gör det inte bättre eller lättare. Det är jobbigt att vara jag. Det är jobbigt att vara sjuk. Kan jag inte få vila i dina armar? Jag vill bara känna mig trygg och älskad, så jag kan sova. Jag är så ofattbart trött.