Våren är på ingång, solen skiner, fåglarna kvittrar. Men jag är ledsen. Det känns som att jag är så ensam och jag har inget att se fram emot. En resa till Skottland, Irland eller något tropiskt ställe hade varit underbart. Men jag har inte råd med det. Inte ens en weekend. Det är lätt att tappa tron på det mesta, när man inte har pengar. Men även om jag hade pengar, så skulle jag fortfarande känna mig ensam. Jag har skaffat en katt som jag tycker jättemycket om, och hon hjälper mot ensamheten, men den försvinner inte. Det är som en melankolisk svärta i mitt inre som gör ont och tynger mig. Något som skulle bli lättare, om jag träffade nära och kära och jag fick sitta i strålande sol länge. Men det skulle inte försvinna helt ändå. Mitt inre barn behöver villkorslös kärlek, tröst och respekt för att jag ska kunna gå vidare i mitt liv. Jag siktar på att nå självacceptans i framtiden. Något som inte är helt enkelt, när man har hatat sig själv under hela sitt liv. 

Min syster pratar ibland om KASAM. Google förklarar det så här: Känsla av sammanhang är uppbyggd hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet, som tillsammans gör dig motståndskraftig mot stress. 

Jag känner inget av det, och då känns det hopplöst. Hur gör jag för att känna högre KASAM? Jag tänker att om man har hög KASAM så klarar man livets berg-och-dalbana bättre. Jag önskar att jag hade det. Jag vill inte vara ledsen, men det är jag, och det känns som att jag alltid kommer vara ledsen. Ledsen och ensam. Snälla, säg att det blir bättre snart, att jag inte alltid kommer känna så här. Eller skit samma, för jag kommer ändå inte tro dig nu.