En ängel så vacker som en gnistrande vinterdag med vingar och en len röst som räddar oss från döden. Det är så de tänker om oss där nere. Om det fanns duschar och om vingarna räckte till alla, så kanske det. Men det har blivit ett riktigt slitgöra att rädda människorna nu för tiden. När en människa självmant kastar sig ut från ett flygplan på 10.000 meters höjd och har bestämt sig för att tävla om hur länge man vågar vänta innan man fäller ut fallskärmen, så tycker jag att det inte ska ligga i våra händer längre. Eller när människorna kör motorcykel i 200 kilometer i timmen, ja då får de skylla sig själva. Förstår människorna hur mycket vi måste ligga i träning för att hinna med en motor i 200 kilometer i timmen? Det är liksom inte bara att flaxa i väg, och det händer ju inte bara en gång i månaden heller. Inte att undra på att de flesta änglarna tar de lättaste jobben först. Men vad ska man göra när man måste sova, för man är helt slut, när de delar ut jobben? Men ändå känner man ju ett ansvar för de små liven där nere. Jag har varit på en del helt underbara jobb i mina dagar. Där man lämnar ett märke i själen på dem, och de är för evigt tacksamma. Jag fick ett jobb en gång förra året. Det var en kille i 25-års åldern som var ute i skogen och körde motocross. Men han ville stila sig för sin lillebror som stod och tittade på. I ett högt hopp tappade han kontrollen över motocrossen och flög av. Han landade flera meter bort och fick motocrossen över sig. Det var kritiska ögonblick. Men jag fick i gång hans hjärta och jag fick fart på lillebrorsan som sprang så fort han kunde efter hjälp. Jag fick kämpa hela vägen in till sjukhuset för att hålla honom vid liv. Han sa till mig att han inte ville dö, och det gör jobbet lättare. Han skadade ryggen och fick gå i en speciell sele i två månader. Men han klarade sig och det var något han var tacksam för. Det är väl det som gör att man kan fortsätta med idioterna. Man hoppas ju att de ska förstå en dag, att livet är något kärt.