Just nu, i den här stunden mår jag bra. Det kan ändra sig tills nästa stund, till det värre eller till det bättre, det vet man aldrig. Jag känner mig glad och tacksam för den här stunden, för det var väldigt länge sedan jag kände så sist. Jag har kämpat för att kunna överleva, jag har simmat i en bottenlös sjö av depression och ångest. Det har varit ett rent helvete. Men jag har hittat en flotte, så jag kan andas ut en stund. Det gör så mycket, att jag i denna stund inte behöver kämpa för att hålla mig flytande, att det faktiskt känns ovant och och jag vågar inte riktigt tro att det är sant eller tänker att det som är bra försvinner lika snabbt som det kom.

När jag har kämpat för mitt liv så är det såna här stunder som jag har längtat efter. Även simmandes i de mörkaste av vatten, så vet jag att såna stunder finns, men vägen dit känns omöjligt lång. Det känns som att jag aldrig mer kommer få en bra stund, men det är depressionen som säger det och den ljuger. Samma sak gäller tankar om att jag inte har något värde för någon annan eller mig själv, och att de omkring mig skulle få det bättre om jag inte fanns.

Men jag har ett värde, både för mig själv och andra. Jag är perceptiv, snäll, omtänksam, stark och modig…..det kändes konstigt bara att skriva det, så ovant.

Jag har saker som jag ser fram emot, möten med mina nära och kära, utflykter, ståuppkomik, att bli tatuerad för första gången och få en sprillans ny bäddsoffa. Så jag kan ta emot gäster som övernattar eller om jag har en dålig dag så kan jag bädda ner mig själv och kolla på tv. Ja just det ja, det blir ju perfekt med bäddsoffan när jag ska sitta uppe hela natten och kolla på Oscarsgalan, en liten tradition som jag har. Jag rappar som Petter: det är min tur nu, vinden har vänt!