Min kropp och själ är söndersliten. Jag har inte varit hel på väldigt länge. Det finns stunder i livet när jag faktiskt kan le och skratta, men jag känner mig fortfarande trasig inuti. Jag är trött, så väldigt trött, hela tiden nu. Jag tror att jag har nått en ny botten.

Min säng är mitt himmelrike och mitt helvete. En plats för sömn men aldrig återhämtning, och platsen för ångest och tårar i de små timmarna på morgonen. En känsla av stor förlust, men ingen har dött.

Jag vill inte känna så här, jag vill vara lycklig. Men från där jag står är lyckan ur sikte, jag är i mörkret. Professor Dumbledore säger att ”Lycka kan hittas även i de mörkaste tider, om man bara kommer ihåg att tända lampan”. Men han säger aldrig var lysknappen är. Jag måste verkligen hitta den knappen innan det är för sent. Innan mörkret äter upp mitt hjärta.